Här stal jag ett solarium

– Patrik minns sin ungdom i Husby

Patrik Isaksson är en av våra mest älskade låtskrivare och artister. Under sommaren har han plöjt fram på turné, och nu är hösten och vintern så uppbokade av spännande projekt att han pratar om det som livsförändrande. Vi följde med Patrik på en vandring i kvarteren där han växte upp. I Husby.

Vi befinner oss här i Husby. Det är inte Stockholms snyggaste förort, konstaterar både jag och Patrik. Stadsdelen lider av precis samma betongångest som alla miljonprogramsområden i Västerort. Som Rinkeby, Tensta, Akalla och Hjulsta. Själv tillbringade jag mina tonår i Hjulsta och har väl inte mycket gott att säga om den vedervärdiga arkitekturen, fuskbyggena och den stundtals närmast omänskliga planeringen. Hur tänkte de på 60-talet? Trodde de verkligen att betonggångar, viadukter och loftgångshus, som såg likadana ut, skulle kännas trivsamma bara för att de målade betongen i grälla färger? Där den gamla stenstaden innanför tullarna har åldrats med värdighet, fått en patina, har husen från miljonprogrammet bara förfallit i förtid. De ser mer nedgångna ut än sina 100 år äldre storasyskon.

Dock: det blir folk av oss som bott, eller bor, här också. Hjulsta eller Husby. Men har vi väl flyttat härifrån så vill vi inte flytta tillbaka. Det gäller Patrik Isaksson också, som, samma år som jag – 1974 – flyttade till och växte upp i just ett sånt där typiskt rött loftgångshus som ser ut som ett, tja, loftgångshus. Det byggs väl inga sådana längre, va?

– Jag är nog färdig med Husby. Det är inte så snyggt här. Nu har jag bott i hus ett tag, långt härifrån, men jag vill inte ha någon tomt längre. Det är bara gräsklippning och jag orkar inte. Det tar för mycket tid. Kanske radhus... eller så får jag asfaltera tomten, säger han..

Han ser sig omkring. Det var här Patrik växte upp.

– Det är med blandade känslor jag går runt här i mina barndomskvarter, säger han när vi stannat till vid just gatan han bodde på med sin mamma fram till han var 15 år.

Han hittar fortfarande, trots att det är länge sedan han var här sist. Gården ser ut som vilken annan gård som helst. Lekplats i mitten, några träd och buskar. Och så asfalt och betong. Olidligt mycket betong. Det som skiljer fasaden från 80-talet, när Patrik bodde här, är gyttret av parabolantenner på i stort sett varenda balkong. Något nämnvärt underhåll av huset har förmodligen aldrig skett.

– Där, på första våningen, där bodde jag. Titta, där är fönstret till mitt rum. Oj vad det dyker upp minnen nu.

Rätt bra minnen ändå, för Patrik trivdes i Husby.

– På den tiden var det väldigt grönt och fint här. Det var nära till Husby gård, Akalla gård och hela Järvafältet. Jag hade skola, idrottsföreningar, vår teater och replokal runt hörnet. Tanken var nog god hos de som planlade de här förorterna, men det föll inte i god jord sen. Husen chanserade, men klimatet var bättre för oss än för de som bodde i 50-talsförorter som Farsta och Vällingby där det mest satt en massa fyllegubbar, funderar Patrik, tar ett andetag och minns vidare:

– Jag såg inte till så många från andra kulturer i början, men så kom det två iranier till min klass, sköna snubbar, men plötsligt kom det många olika kulturer, och de kom för snabbt. Det blev en olycklig krock. Det blev mycket bråk, men invandrarkidsen slogs mest med sig själva, och det var ofta slagsmål i plugget. Vi stod i en ring runt slagskämparna och såg på. Jag var själv aldrig utsatt, men jag hade förstås svart bälte i Taekwondo – jag var klubbens affischnamn...

– eller så tyckte de att jag var för kort och så harmlös att de aldrig brydde sig. Jag har bara slagits för att skydda andra, men det är inte modigt att slåss. Det är modigt att låta bli.

Patrik minns hur han ofta tränade gratis i skolans gympasal.

– Vi hade jämt tillgång till den och kunde gå och träna, den stod öppen. Så lär det inte vara nu.

Vi förflyttar oss till det lilla närliggande centrumet där butikernas fönster titt som tätt blev sönderslagna av kids som snodde godis och tobak.

– Själv snattade jag inte ens, skrattar Patrik. Jag var otroligt skötsam. Ville inte vara till besvär för mamma som var ensam med mig. En gång blev jag oskyldigt anklagad för att ha hotat en kille med kniv och inkallad till rektorn. Det var hemskt obehagligt. Det var en Patrik i en parallellklass som hotat och rektorn bad så mycket om ursäkt, men mamma blev ju upprörd. Det var en katastrof att stå oskyldigt anklagad, jag kan få noja över det än idag.

Men så kryper det fram att han faktiskt haft en karriär som förhärdad brottsling.

– Ha, ha. Jag var med och snodde ett solarium en gång. Vi bar det genom hela centrum till vår replokal. Det var otroligt klantigt, alla visste vilka vi var och var det stod.

Patrik upptäckte musiken tidigt och gick med i bandet Riksnoja.

– Vi var punkiga i början. Sen döpte vi om oss till Primrose och lirade melodiös hårdrock. Jag hade ju upptäckt Def Leppard. De var så bra. Jag var långhårig och hade ju turen att växa upp under pudelåren när hårdrocken blev rolig.

Han pekar ut Husby Träff där han gjorde sitt första gig. Dörren är öppen, så vi passar på att kika in. Scenen står kvar och Patrik kan inte låta bli att hoppa upp och låtsas showa som frontman igen.

Så passerar vi Vår Teater, som också var en samlingspunkt, på väg till skolan. När jag plåtar honom på skolgården dyker en massa åttaåringar upp och vill vara med på bild. Vem är han, killen som blir plåtad på vår skolgård? Jo, en kille som inte har några fritidsproblem.

På vägen från barndomskvarteren berättar han om sin närmaste framtid.

– Jag har en sprängfull höst och vinter, avslöjar han. Mitt liv förändrades häromdan av fyra samtal samma dag. Jag ska skriva låtar till två superartister. Danmark vill ge mig ett wild card till melodifestivalen, men jag har inte bestämt mig om jag ska ställa upp. Hittar jag låten gör jag det. Jag har ju ändå varit med i den svenska melodifestivalen  två gånger. Det går bra i Tyskland, Danmark och Holland där Du Får Göra Som Du Vill, är stora hits. Den låten har blivit min pensionsförsäkring, säger Patrik.

Text & Foto: Anders Tengner