Kärleken ledde dem till SM-final

Cecilia Bjunér och Joel Johansson-Berg spelar inte bara i samma badmintonlag. De bor, sover, äter, kollar på film, är barnsliga och har skaffat hund tillsammans. Hade det inte varit för Cecilias skull, så hade Joel inte ens spelat i laget. Men kärlek brukar löna sig, liksom att kvinnan alltid har rätt.

Kärleksparet Cecilia, 23år, och Joel, 21 år, är två superduktiga badmintonspelare i Kistas badmintonklubb. Så duktiga att jag med mina bristfälliga sportkunskaper inte förstår vilken nivå de ligger på. Elitserienivå säger kanske något. Däremot är deras kärlek mycket lättare att tolka. Det var inte kärlek vid första ögonkastet, utan kärleken växte sakta men säkert fram. Eftersom de båda har spelat badminton länge och träffats i juniorlandslaget, kände de till varandra.

– Hon är två år äldre än mig. Hon såg mig väl som en liten skitunge i början, utbrister Joel.

De började umgås på tävlingar. Deras personligheter drogs till varandra. En gemensam humor öppnade vägen. Båda två ser lätt på livet och kan skämta om allvarliga saker.

– När vi började umgås hade vi alltid väldigt roligt. Allt flöt på. Det kändes rätt, helt enkelt, säger Cecilia.

– Hennes utseende är ju en fördel, om man säger så… he! he! Men hon är så glad och positiv av sig. Hon utstrålar mycket glädje, säger Joel.

Första träffen bestod av pizza och film hemma hos Cecilia. Det var för tre år sedan. Cecilia bodde då i egen lägenhet i Uppsala och spelade i klubben Fyrisfjärden, liksom Joel. Han gick i gymnasiet och bodde hemma hos sina föräldrar. Barnsliga som de är, såg de filmen ”Valiant”. Den handlar om en animerad duva med hjältedrömmar. Men först såg de skräckfilmen ”The Ring 2”. Barnfilmen sattes på efteråt för att glömma den läskiga. Några träffar senare blev de ihop. Eftersom Cecilias lägenhet låg ganska nära Joels gymnasieskola, blev det naturligt att han sov över hos henne ofta.

– Så började jag längta tillbaka hem till Stockholm och efter mamma och pappa.

– Stora flickan, retas Joel.

– Sedan hade ju Kista gått upp i Superettan då.

Cecilia behövde inte tjata länge på Joel. Snart insåg han att hon hade rätt. Efter elva år i Fyrisfjärden flyttade han till Stockholm och klubben i Kista – för kärlekens skull.

– Absolut! Jag hade aldrig flyttat annars. Men jag var lite sugen på att bo i en storstad också…

–…Storstad, säger Cecilia och himlar snällt med ögonen.

Hon fick som hon ville. Värre blev det med att få Joel att hålla ordning i lägenheten.

– Joel var en katastrof i början. Nu är det väl lite bättre.

– Men jag var ju bara 18 år och hade bara haft ett rum innan, försvarar sig Joel med.

– Han kan vara envis. Om jag säger åt honom att göra något, då gör han inte det när jag säger till honom. Men sedan gör han det ändå, säger Cecilia och tillägger:

– Inte på kommando, alltså.

Ibland är det intensivt att träna två gånger om dagen och bo ihop i Sollentuna. Men de försöker att ge varandra egen tid. Joel åker ”hem” till Uppsala och Cecilia hälsar ofta på hos sina föräldrar. Pappan Bo Bjunér är klubbens sportchef. Hennes mamma har en framgångsrik tennisbakgrund. Hur är det med Joels föräldrar då?

– Mina föräldrar säger att det är ett mirakel att jag har blivit så bra. Jag har inga sådana fördelar som Cilla har haft med sina föräldrar, som kastade in henne i badminton när hon var tre år. Jag har inte haft några genetiska fördelar, om man säger så.

Oavsett fördelar går det bra för dem båda. De hjälper också varandra med träningen.

– Vi konkurrerar ju aldrig, eftersom han är kille och jag är tjej.

– Eftersom vi båda är bra, så kan vi se vad vi gör för fel. Då har jag inget problem med att ändra mitt spelsätt, för jag litar på och vet att hon kan se. Inga kommandoproblem där heller alltså.

I början av deras förhållande hängde de ihop mycket på träningen. Någon gång påpekade en tränare i Uppsala att de alltid spelade mot varandra.

– En match kunde gå åt helvete, bara för att vi var sura på varandra! Men nu känner vi varandra så bra. Vi har mognat i vår relation, säger Joel.

Kärlekens mognad verkar ha gett resultat. I år gick de till SM-final med klubben.

– Det har vi kämpat för hela säsongen, säger Cecilia.

– Sedan satsar vi båda på att bli uttagna till VM i Kina.

En annan som tar sats är deras hund Rune. Han är en svart labrador, två år och ännu gladare än sin husse och matte. Rune har utvecklat ett speciellt tycke för kläder.Fyra sportbehåar, en sportkjol och ett par boxershorts har han hittills segerrikt tuggat sönder. Cecilia och Joel får se till att lägga VM-kläderna på ett mycket bra gömställe.

PS. Kista förlorade knappt finalen mot Fyrisfjädern i Uppsala.

Text & Foto: Annika Lund